Novalie´s - thoughts in print

Jag vill sova sked…

 

… men bara om jag får ligga framför, jag vill bli snosad i nacken och kysst på halsen, jag vill… Alldeles för mycket tror jag…

 

 

Härmed säger jag upp mig som vuxen. Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta ansvar som passar en åttaåring. Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en trestjärnig restaurant. Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem.

 

Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och kolla på när grenarna rör sig i vinden, ha en saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag. Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna. Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.

 

Jag vill tillbaka till den tid då… livet var enkelt.

 

När jag kände till allt om färger, multiplikationstabellen och barnsånger. Och ingenting bekymrade mig, allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om. Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.

 

Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är snälla och ärliga. Jag vill tro att allt är möjligt. Jag vill ha möjligheten att blir överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.

 

Jag vill leva enkelt igen.

 

Jag vill inte att min dag ska bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter.

 

Jag vill inte tänka på att få pengarna att räcka en hel månad, jag vill slippa läkarräkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.

 

Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar, och jag vill göra änglar i snön igen.

 

 

Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring.

 

Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen.

 

 

Vill du diskutera detta får du fånga mig först – KULL!

 

 

Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina.

Ensamhet

Hon är ensam.

Inte ensam på det viset att det inte finns några andra.

Andra finns det ju massor av. Både omkring henne och vid hennes sida.

Ensamhet, tvåsamhet, mängdsamhet… oavsett mängden av andra så finns hennes ensamhet.

Hon saknar närhet. Beröring. Uppskattning. Omtanke. Man säger att man aldrig kommer lämna henne. Man säger att hon är älskad. Man behandlar henne inte alls som man säger. Det sägs att hon är det vackraste på denna jord. Ändå gråter hennes själ. Det sägs att man tar hand om henne så ömsint man bara kan. Ändå smärtar hela hennes kropp. Mot falska löften ger hon sitt allt. Blottar sin själ. Stjälper ut ur hennes bägare. Varje liten droppe av hennes liv utforskas och används. Hon lämnar allt. Blottar allt. Hon offrar allt. De löftena hon fick förläggs i glömskan. Inte i hennes glömska. I deras glömska. Allt hon ger verkar blända deras möjlighet att se löftena som gavs henne.

Sorgset ser hon ner i marken och sparkar undan lite grus från marken där hon står.

På knä kommer hon aldrig att stå, bedjandes efter löftena som gavs. Aldrig i livet att hon kommer be om vad som gavs till henne utan förbehåll. Kuvad. Kuvad skulle hon då vara. Att be om det som är hennes egna. Eller är det inte det? Är det inte hennes? Hade hon varit ett företag så hade hon kunnat skicka alla löften på inkasso.

 

”Härmed inkasseras löfte om evig kärlek”.

 

”Härmed inkasseras löfte om massage på de ömma fötterna”.

 

”Härmed inkasseras löfte om omtanke”.

 

”Härmed inkasseras löfte om trohet, ärlighet och glass med chokladsås”.

 

Hon är din mamma, din syster, din bror, din mormor, din kusin, din sambo, ditt husdjur, din allra bästa vän, din trogna.

 

Julbordet står dukat. Köttbullar som hon rullat själv. 128 stycken. Prinskorv på silverfat. Janson, likaså den hemlagad. Skinkan står i ugnen. Inte den färdigkokta, utan den som är rå. Senap och ströbröd gör den gyllenbrun. Den kokta potatisen ångar stolt i mitten av bordet. Stark senap, sill i alla dess smaker, lax, smör och bröd.

 

Allt står på bordet.

 

Du njuter av vad du ser att du snart ska få smaka. Dofterna sprider sig genom hela huset. Du känner hur din hunger bara blir starkare och starkare. Satt vid långsidan på bordet börjas det läggas upp på tallriken… en sån… och en sån… några sånna… och lite av det där.

 

Så, nu är tallriken full. Glaset med julmust är fyllt upp till bredden. Mmm, va gott! De sista tuggorna tar emot… men åååh så gott det är… gaffeln glider ner i den sista köttbullen. Du tuggar den sakta och sväljer tungt den sista biten.

 

Efter maten är det Kalle… du och de andra samlar er i soffan framför tv’n. Ensam står hon kvar i köket. Plockar undan från bordet. Blötlägger och diskar disken. Ni ropar från tv-rummet,

”Det börjar nu”.

 

-         Ja, jag kommer snart.

 

Har en enda tanke gått igenom din hjärna om att hon slavat för dig? Att hennes axlar skriker av smärta? Hennes fötter pulserar av ömhet. Att du tagit och tagit… utan att ge något tillbaka. Utan att ens fundera lite över hur mycket det måste ha krävts av henne att åstadkomma allt du nyss njöt av. Vissa saker ger hon givetvis av egen fri vilja. Utan att ett löfte getts henne. Men vore det så mycket begärt att ge henne utan att du själv måste ha något? Vore det för mycket begärt att bara lyfta hennes börda i någon sekund?

 

God Jul!

 

12-02-2010

Mitt liv känns som det är över. Jävla Reinfeldt! Jävla Moderaterna! Jävla systemet! Mitt liv är inte vatten värt för dom.

 

Så länge jag lever, så att ansvaret för min död inte tillfaller regeringen, byråkratin, kassorna, landstinget eller övriga kontor… så är allt bra. Sen om jag lever i missär, lever med rädslor, panik, ångest, det spelar ingen roll… bara jag inte dör… få då blir ju ansvaret deras.

 

Idag hade jag möte med min beteendevetare, min kontakt på försäkringskassan och så valde jag att utan att informera ta med mig en person från stödgruppen. Denna person som jag träffat ca 1 gång i veckan sedan i September… känner mig bättre än min beteendevetare som jag haft i lite drygt över ett år… min försäkringskassetant har jag haft tilldelad sedan innan förra sommaren men detta var mitt första möte med henne.

 

Syftet med mötet var att informera mig om att den sista Juni så upphör mitt sjukbidrag och all kontakt jag haft hela mitt vuxna liv med försäkringskassan.

Hon ville informera mig, på en fredag, innan helg då det inte finns något stöd för mig att få… att… innan Juni måste jag ta ställning till om jag vill ansöka om den ”stadigvarande sjukersättning” som jag enligt henne inte alls lever upp till kraven för och jag måste oavsett hur jag beslutar göra ansökningar  för att när jag får avslag då börja med deras nya program ”Arbetslivsintroduktion”.

 

Arbetslivsintroduktionen innebär en koncentrerad utredning och kartläggning av dina förutsättningar och behov av stöd. Introduktionen pågår som längst i tre månader. Efter avslutad introduktion kommer du att kunna hänvisas till Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet.

 

Wow! Hänvisas till Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet… helt seriöst, jag har ångestattacker var och varannan dag som jag kämpar med, mardrömmar nästan varje natt som följer mig under dagen i sitt känslomässiga grepp om mitt psyke. Sen att Arbetsförmedlingen har det suveränt dåliga ryktet att man absolut inte får jobb av att gå dit, att även där sker en viss förvaring eller så kallade åtgärder som nästan aldrig leder till något, även om man har grundskolekompetens eller utbildning inom området. Dit vill dom skicka mig… jag som inte klarar att diska efter mig, som glömmer att duscha i flera flera dagar, jag som inte vågar mig ut till affären förrän långt efter att de flesta varit där & handlat. Jag som inte har något självförtroende, ingen utbildning, ingen kompetens, inget nätverk – slå på den som redan ligger!

 

Under arbetslivsintroduktionen får du aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. Aktivitetsstödet motsvarar normalt ersättningen från a-kassan, högst 680 kronor per dag. Den som inte uppfyller villkoren för att få ersättning från a-kassan får 223 kronor per dag.

 

Okej, jag har aldrig varit anställd, aldrig haft ett jobb. Jag kommer få 223 kronor per dag. I och med att mitt bostadsbidrag är sammankopplat med min ersättning så kommer jag inte få det längre efter Juni. Då, enligt min muntra försäkringskontakt så ombedes jag att gå till socialförvaltningen för att inte bli tvungen att flytta (igen).

 

Så helt seriöst, jag ska prestera utöver mina förmågor, jag ska hitta någon slags glädje i detta, finna något slags lugn… i att mitt liv faktiskt kunde bli fruktansvärt mycket värre.

 

Mina lyckor:

När mina två kära katter kommer rusande mot mig i hallen, de få gångerna jag lyckats tagit mig ut en stund.

När jag vaknar  utan att det är på grund av någon återkommande mardröm.

När jag klarar av att vara i ett rum med människor utan att få ångestkänslor eller panik.

Dagar då jag lyckas diska undan, kanske ladda en tvätt och hänga den, kanske till och med laga mat till mig själv.

TVÅHUNDRATJUGOTRE KRONOR om dagen, täcker inte min hyra på 4000 kronor, täcker inte matkostnader, täcker inte rehabkostnader så som resor. Finns det någon, någon alls med bra ord om Socialförvaltningen?! Dit kommer jag behöva gå, jag har ju aldrig jobbat, aldrig i hela mitt liv. Socialförvaltningen vägrade mig att gå i skolan i 8an och 9an. Varför vet jag inte. Men jag vet att jag försökte gå i skolan i varje fall. Jag visste då att jag var skolpliktig, det visste socialförvaltningen också med det struntade man i. Socialförvaltningen visste också att jag behövde stöd, trygghet… och det visade man genom att fosterhems placera mig i:

 

Stubinen (Akut och utredningsenhet)

 

Hemlins (fosterhems placering med extrema religiösa egenheter)

 

Althins (fosterhems placering där jag ombads byta namn för att ”passa in” i familjen)

 

BUP Västerås (LVU’ad för att ”ta reda på vad du vill/behöver”-utredning)

 

Tallbackens Behandlingshem (Om nu livet inte kunde bli så mycket mer otryggt, osäkert och om man nu inte kunde känna sig mer oälskad, obetydlig… så blev det just resultatet av detta behandlingshem), MEN Socialförvaltningen… ja eller en av mina före detta socialsekreterare har nu i efterhand erkänt att ”gud vad vi gjorde fel med dig”… och vart är min ersättning?

Det är ju bara hela mitt liv som är förstört som jag desperat försöker rehabilitera mig själv i. En av socialcheferna mötte jag för några år sedan, hennes reaktion var ”oj, lever du fortfarande? Jag trodde du var död för länge sedan”.

 

Jo tack, jag är död. Jag försöker desperat att leva med blir motarbetad. Jag försöker att inte bli placerad i fack, i åtgärder som inte leder någonstans. Jag vill ju leva. Vill inte leva på FK för resten av mitt liv. Vill få uppskattning, förståelse. Att någon lyssnar.

 

Åter till mitt möte idag… under mötet frågade jag FK hur många som tagit livet av sig på grund av denna föränding… hon svarade att det fanns ju den här ”kvinnan i dalarna” som media hade uppmärksammat. Jag frågade henne hur många fler det var, som media INTE uppmärksammat… det hade hon inget svar på. Hon kunde heller inte svara på om detta skulle bli bättre för mig… eller om det bara skulle ge mig mer ångest än vad jag redan har. Hon kunde inte svara på… om det finns någon sätt jag kan försöka tänka på så att detta kanske kan bli positivt för mig.

 

Efter mötet var över så gick FK och min stödperson och jag satt kvar en stund med min beteendevetare. Av någon anledning fick han helt plötsligt luft i lungorna och pratade mer än vad han gjort under någon av våra sessioner. Det han hade att säga var dock inte snällt, inte ens medmänskligt… han sa:

 

”Jag är besviken. Du gick tillbaka i din sjukdom och visade bara borderline beteende nu och jag är djupt besviken”. Dessutom påstod han att jag går till honom för att han inte tillåter mig att få den behandlingen som jag vill ha ?! Jag är förvirrad! Eh!?!

 

Han påstår att jag INTE suttit på session efter session, gång på gång och försökt påverka honom att remitera mig till fysioterapi. Enligt honom har jag frågat 3 gånger under över ett års tid och på den 3e gången gav han vika. Helt plötsligt betedde han sig som en svartsjuk partner som fått sitt ego skadat och började paj-kasta på mig. Detta är en person som jobbar på ångestmottagning, utbildad att INTE trycka ner en person i skorna. Jag menar, räckte det inte med att jag var helt förvirrad och knäckt av informationen som min FK-tant hade? Räckte det inte med ångesten jag haft i flera månader över detta? Räckte det inte med att jag redan fällt tårar? Att jag är rädd? Osäker?

 

Jag förstår inte, är jag inte värd att få leva, eller i varje fall få försöka leva utan allt för mycket motgångar i systemet? Är det meningen att man ska bli så här enormt motarbetad? Är det ett lott-system? Har man tur nog att få rätt kontakt, rätt behandlare, rätt husläkare… då kan man gå hur långt som helst, men bor man på fel sida om stan, i fel stad, fått fel husläkare tilldelad, fått fel FK-tant… då sitter man där jag sitter… där många fler än jag sitter… utan fallskärm, utan hjälp, utan rättvisa… och alla de som jobbar med detta stämplar ut klockan 17, går hem till sina familjer och skiter blanka fan i att jag dör i själen, att jag gråter just nu, de skiter i ansvar, ansvar läggs på andra. Bara jag inte går & tar livet av mig… för då blir det ju att någon måste vara ansvarig… men till dess… så är det MITT ANSVAR att överleva… med/i och omkring alla motgångar.

 

Det som är jobbigast… är;

 

”Du som är så söt och utåtriktad, du kan väl inte ha några problem?!”.

 

Att;

Jag är talför, jag är verbal, formulerar mig vettigt, skriker inte, anpassar mig så gott det går, är förstående, väntande… och jag VET att om jag skar mig, om jag tog ett rakblad och rev upp hela mina handleder… DÅ skulle jag få mer hjälp, folk skulle lyssna… och vilket budskap sänder det?!

 

Jag har skurit mig, inte idag, det var flesta år sedan… men jag har gjort det… många gånger. Jag vet att folk lyssnar mer då, tar saker mer på allvar. Men varför?

 

Jag VÄGRAR att skära mig mer, för jag vill leva… men snälla, snälla… måste det vara så sjukt svårt att få försöka leva? Måste jag bli straffad för saker jag inte gjort?

 

Det är inte mitt fel att jag blivit sexuellt utnyttjad, det är inte mitt fel att jag blivit slagen, mobbad, omkringflyttad, utkastad. Jag försöker bara göra det bästa av situationen, jag försöker rehabilitera mig i motgångar, jag försöker leva… och inte en enda dag har mina förövare: mina mobbare, de sexuella predatorerna, Socialförvaltningen, Psyk, Försäkringskassan, REGERINGEN tagit på sig något ansvar, gett mig ersättning, inget för sveda och värk… och tro mig… varje dag gör ONT!

 

Men alla de ovan nämda… stämpar ut vid ett klockslag och hämtar ut sin lön… medans jag inte har råd att ens skaffa mig den utbildningen eller rehabiliteringen jag behöver, de sover inte med mardrömmar, de letar inte igenom plånboken för några extra slantar till mjölk. När nästa dag börjar så har dom glömt mig… och nästa dag någon annan.

 

Jag lyckas på nå konstigt vis ändå kämpa, vet inte vart jag får den extra energin ifrån. Många jag träffat säger att jag borde vara död, att jag borde vara någon narkoman som tagit överdos för länge sedan. Visst kanske borde det vara så…

Jag har aldrig tagit tabletter på det viset… på psyk vill dom att jag ska ta anti-depp medicin… men jag vill inte, vågar inte. Jag vill inte bli en grönsak som inte känner glädje eller sorg, som har en slags slentriansk vardag som bara flyter på.

Som Karin Boye skrev, ”Ack, låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång, så jag rör vid verklighet i ont som i gott, och låt mig vara still och vörda vad jag ser, så detta får bli detta och inget mer.  Om av det långa livet en enda dag var kvar, då sökte jag det vackraste som jordelivet har”.

Jag får inte leva, riktigt!

Men jag vill, jag vill!

”She is like the wind” spelar i mina hörlurar och jag gråter, jag vet inte vart jag ska vända mig, vet inte vart mina fötter trevandes kommer landa på härnäst. Allt jag vet är vad jag vill, men kan inte ensam ta mig dit. Om nu allt ÄR mitt fel… förlåt! Det känns som att det är mitt fel… att jag har väl mig själv att skylla som var söt nog att bli sexuellt förgripen på, mitt fel att jag blev slagen, hotad. Mitt fel att jag blir placerad i förvaring av myndigheter. Mitt fel, bara mitt fel alltihop! Förlåt, FÖRLÅT! Men det är FAAAN INTE MITT FEL !!! Men inte är det en enda som säger förlåt till mig… inte en enda själ.

 

”Förlåt att jag våldtog dig, så du nu är rädd för alla män, så du inte vågar lite på någon.”

 

”Förlåt för att jag slog dig, så du nu ryggar för en kram, så du nu blir livrädd när någon går i närheten av dig när du går ut.”

 

”Förlåt att jag inte lyssnade på dig, så du nu tvivlar på dig själv, misstror din omgivning och stänger dig inne för världen att uppleva.”

 

”Förlåt att jag rånade dig, så din trygghet nu är bortflugen, att du nu inte vågar lämna ditt hem för du vet inte om dina saker är kvar när du kommer hem.”

 

Att förklara känslor i ord är inte lätt, att förklara så ni förstår på riktigt hur det är… jag vaknar varje morgon och önskar att hela mitt liv varit en jobbig dröm.

 

Jag har hört att man ångrar att jag föddes, jag har hört att jag kostar samhället pengar, jag har hört att jag tar upp resurser, jag har hört att det är ju ”bara” att ta sig i kragen och bli som alla andra… men jag är inte som alla andra, jag är sårad, trasig och ensam.

 

Om ”alla andra” skulle få min sargade själ… bara för en dag… skulle självmordsstattestiken öka katastrofalt.

Jag gör det absolut bästa jag kan, och lite mer än så… straffa mig inte mer.

Jag kämpar redan.

Jag kämpar för mitt liv!

 

Ang. http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article5769231.ab


Idag.
Går jag till en beteendevetare. Enligt honom får inga andra "behandlingar" störa i hans behandling av mig.

Då.
När jag sökte mig till just denna psykiatrimottagning var det meningen att jag skulle vara i slutskedet av min behandling. Jag hade flyttat och skulle själv ta kontakt med mottagningen och således inte komma med remiss. Detta så att vi skulle kunna jobba med precis där jag är idag och inte med allt övrigt jag varit med om i mitt liv. Min förra överläkare sa att det var viktigt att lämna historia och gå in i framtiden.
Riktigt så lätt blev det inte.
Jag ringde, åkte förbi, pratade med alla möjliga människor som insisterade att jag behövde remiss för att dom ens skulle bekräfta att jag existerade.
Efter ett års av kämpande mot att remiss krävdes så sänkte jag mitt huvud, ringde min gamla överläkare och vi skrev en sån minimal remiss som möjligt för att jag skulle slippa sitta och gå igenom hela mitt liv igen.
Okej, med remiss fick jag tid till läkare.
Där förklarade jag hur jag nu skulle gå vidare i mitt liv och att min förra överläkare och jag i samråd kommit fram till att jag behövde KBT (kognitiv beteende terapi). Men AJ AJ AJ... denna läkare i team om 1 läkare, en sköterska och en psykolog... förklarar för mig att jag vill ju bara ha KBT för att det är en "fluga" nu och inte av någon annan anledning.

Jag är en tjej som varit till helvetet fler gånger än vad någon människa någonsin förtjänar. Speciellt en människa som inte gjort något eller någon en enda ond gärning under hela sitt liv. En mygga kan lugnt landa på min arm, börja suga blod tills det svider till, ta lugna andetag och sen flyga iväg med en bit av mig. Det bjuder jag på. Jag VET vad jag behöver, jag VET vad det är jag vill, men jag behöver hjälp att komma dit.

Men nåväl, KBT är väl en fluga, jag är öppen för förslag så "okej" vad tänker ni er att jag behöver då?
Först fick jag träffa en iskall tant som utgav sig för att vara psykolog. Att försöka få henne att dra på smilbanden skulle nog krävas både det ena och det andra - om det ens skulle lyckas.
"Jaha nej det kanske inte var rätt för dig"
Sedan fick jag komma till en sköterska som hade steg ett i KBT, wow... nu ska vi använda denna tjej att träna på då eller? Hon hade inte riktigt tid att engagera sig i mig, jag fick lite hemläxor som aldrig följdes upp.
Helt plötsligt avsade hon sig kontakten med mig och påstod att jag uteblivit från mina besök.

Visst nått besök hade jag missat, men dom visste ju varför, jag hörde ju av mig.

Håll i dig nu, min nästa kontakt var en "familjerådgivare". Man kan ju inte annat än klia sig i huvudet och undra VARFÖR?!
Henne fick jag träffa 5 gånger sen skulle hon sluta. JÖSSES!

Under ALL denna tid har jag sagt till alla jag träffat att:
Jag behöver uppbackning.
Jag behöver KBT eller liknande för att bygga upp min självkänsla och tillit till mig själv.
Jag behöver fysioterapi för att förstå hur min kropp beter sig när jag väl går ut och presterar.
Jag behöver en dietist eller liknande så jag kan tillföra min kropp näring på rätt vis så att jag får energi till att prestera och så att det själsliga måendet inte blir lidande i allt för stor utsträckning.

Nu har jag då en beteendevetare... som anser att fysioterapi under hans behandling skulle vara störande, som anser att jag ska gå ut och prestera, utan någon mat i magen, utan förståelse för min kropps beteenden.

För mig går inte det ihop. Det håller inte.

Jag har levt majoriteten av mitt liv med att straffa mig själv, med att vara självdestruktiv.
Nu när jag verkligen försöker leva är det ingen som hjälper mig.
Jag har inte något socialt nätverk ALLS. Jag har en enormt splittrad familj där jag inte heller kan få hjälp.

Jag har dessutom insett att jag kommer straffas för resten av mitt liv, oavsett hur pass rehabiliterad jag blir.

Jag lever på försäkringskassan, de pengarna jag får är inkomstbaserade, och jag har aldrig haft någon inkomst så då blir det minimibeloppet - kom ihåg att jag inte gjort något eller någon nå ont i hela mitt liv (ja förutom mig själv).
OM jag lyckas på nå mirakulöst vis att rehabilitera mig trotts att jag blir omkringskuffad och inte alls lyssnad på... så OM jag kommer ut i arbetslivet (vilket jag verkligen verkligen vill) så kommer jag bli straffad när jag går i pension... för den är också inkomstbaserad... jag är 35... och har missat i varje fall hittills 15 år av inkomst.

Det pratas väldigt mycket om vårdgaranti... men jag har ingen garanti.
Det senaste året har jag haft 3 olika handläggare på FK. Varje gång någon "tar över" så börjar allt om från början, oavsett vad det står i mina journaler. "jag vill bilda mig min egen uppfattning" är vad dom säger och så ska HELA livet berättas igen, vad vill jag, hur ser jag på framtiden.... ärligt talat börjar det bli en aningens frustrerande !!!

Vart finns min garanti?

Oj, då kommer vi till "rehabiliterande åtgärder". Vilket i andra ord är skyddad verkstad, där man tydligen ska få träna på att komma ut, vara social, prestera något under en ökande tid.
Jag har varit i 4 olika sådana här åtgärder och ska precis in i min 5e.
Visst jag kommer ut - men ingen bryr sig om jag kommer dit eller riktigt vad jag gör när jag är där.
Visst jag presterar - men det är ju "produktion", bakning och caféverksamhet för kommunens företag?! Det är snickerier på produktion... dom TJÄNAR på att INTE rehabilitera mig.
Herre GUD! OM jag skulle rehabiliteras, ges möjligheter och stöd att hitta mig själv och min självkänsla - så förlorar dom ju gratis arbetskraft till sina verksamheter.
Sen att det är neddragningar etc... det är vad som skyller på för att inte ge det psykologiska och mänskliga stödet och säger: tyvärr men vi har bara råd med förvaring och produktion.

Att personalen på vissa av dom här ställena sitter och spelar spel på datorerna i datarummet, eller att dom springer omkring och sms'ar som galningar under arbetstid, inte tar lagar om arbetsmiljö och skyddsutrustning inom de områdena där det behövs.... jag säger bara "jösses".

Å fan den som i rehabilitering har en ÅSIKT!

Jag blir livrädd, klart mörkrädd... när jag tänker att... det finns dom som inte vågar säga sin åsikt, det finns dom som inte vet vad det är dom vill, det finns dom som har det värre än jag.... H J Ä L P !!!

Jag har huuuur mycket idéer som helst. Jag är spontan, öppen, ärlig, problemfixare. Men jag kan inte hjälpa mig själv. Jag är så enormt insnöad i min självdestruktivitet - som jag är fruktansvärt duktig på.
Jag behöver någon som tror på mig, någon som investerar i mig... och det kan inte vara jag.

Sitter ensam hemma hela dagarna, vågar inte gå ut. Rädd att jag luktar illa, beter mig fel, säger fel saker, att jag är ful fet och äcklig. Men jag försöker intala mig att jag är värd bättre, att jag är en fin tjej.

Men hur fin och bra jag än är... så motarbetas jag av hela systemet. Dom tjänar ju på mig och jag straffas för resten av mitt liv för något jag inte gjort.

Tänk om... mina pengar från försäkringskassan var baserat på min förövares inkomst?
Tänk om... jag fick någon slags upprättelse för att jag inte tilläts att gå klart grundskolan? För att jag inte fått gymnasial kompetens... tänk om jag fick en enda utbildning på papper... tänk om jag fick en livscoach.... tänk om jag fick en chans, att någon någonstans tror på mig så att jag kan få lära mig att tro på mig själv...

Tänk om!

Hittelön

 

Allt det jag säger nu, säger jag endast till dig.

Jag vill inte att du sprider det vidare. Kan du lova och svära på att inte yppa ett enda ord?

-Gör det något om jag viskar?

Alla tror att jag är stark, att jag är en aktiv tjej som sprudlar av glädje. Men jag lider! Varje andetag gör ont. Vill lämna detta liv bakom mig. Mina tankar äter upp hela mina dagar. Osäkerheten förlamar mig.

Hur visar man att vägen man reser på känns svart? Att gråten ligger precis innanför ögonvitan och väntar på att ensamheten ska komma för att kunna explodera ut i floder av förtvivlan.

Du säger att jag är vacker. Du säger att jag förtjänar det absolut bästa i livet. Du säger att jag ska vara stark.

Men…

Jag går sönder varje dag.

Det känns som om någon kastar in en handgranat i halsen på mig, som exploderar och sprider bitar av mig omkring en kilometers radie, som jag varje dag kämpar med att plocka ihop igen. När senkvällen kommer, när nattens timmar smyger sig på då är nästan alla bitarna samlade igen. Dagens krav försvinner, folk går och lägger sig, ljusen i alla fönster slocknar och ensamhet, lugnet blir totalt.

Jag längtar hem.

Det är inte så att jag inte vet vart jag bor. För tillfället är det i en 3a i Västerås. Men även om jag är hemma i den bostaden som jag är i, i skrivandets stund, så är jag inte hemma.

-Kan vi göra en deal?

Om du hittar hem, kan du tala om för mig vart det är då?

Kan du gå ut och leta?

Leta efter mig!

Jag behöver bli upphittad.

Är vilsen.

Ser mig omkring och inget känns igen, allt är betydelselöst, känslokallt, förvirrande och smärtsamt. Känner mig som en glödlampa i ett mörkt rum, behöver att någon trycker på strömbrytaren. Jag vill vara ljuset och kärleken, vill komma hem. Jag behöver att du visar mig vägen hem. Det är så hemskt mörkt här på havets botten och jag drunknar lite varje dag. Jag kväver min gråt, slagen som slogs för att jag var söt när jag grät hindrar mig att släppa taget. Skulle vilja gå upp på världens högsta topp och kasta mig handlöst ut över stupet. Falla fritt och fälla varje ogråten tår.

 

Den sista sekunden

 

Ibland står man där…

Man vet att det är den absolut sista sekunden innan något kommer att förändras för alltid.

Den sekunden är längre än alla andra. Som ett vitt, tungt snötäcke hindrar vårens framfart… så ligger den där. En sista snöboll, en sista chans.

Hur många gånger har du inte stått där? När du precis sagt orden som förändrar allt, när du slängt på luren… DÅ när du vet… vet helt säkert… att det där vita, tunga snötäcket just gav vika för våren.

Snön förlorade slaget… du förlorade.

Våren har inte plats för vintern… du får godmodigt stå där tills våren gett vika för sommaren… tills sommaren gett vika för hösten… men när det blir din tur igen… då är du ensam där.

Årstiderna lämnar spår i din kalla kropp.

Du är ensam… precis så ensam som du fasat för att vara.

Visst, fåglarna sjunger på vintern också… men inte i sådan kör som förr… inte med samma styrka.

Det blir svårare och svårare att hitta ljus… dagarna blir kortare… och mörkret sänker sig över din ensamma själ.

 

Som en snögubbe blev du skapad… när det töar är det ingen som hjälper dig att återskapa lagren av snö som smälter bort… du blir magrare och magrare.

Vem vill vara vatten värd?

Vatten… är livets skapare… men taget så lätt… ingen värderar vatten som guld.

Guld… skapar ytlighet… men hellre är man guld än vatten.

Hon smälter.

Dropparna av vatten, blandat med salt… rinner ner för hennes kropp.

Men det är ju bara vatten.

Om dropparna hade varit guld… då hade alla brytt sig om när dom faller.

Alla hade de försökt att fånga hennes droppar. Säkert hade de också försökt få henne att fälla fler.

 

-         Tur att det är vatten ändå då.

 

Nu sitter hon där. Rannsakar sitt liv in i minsta detalj. Hon är precis som en gruva… fylld av vatten, men också av guld. Guldet finns där bara man är villig att gräva.

90% vatten, 10% guld.

Hon har så många gånger försökt visa sitt värde. Försökt hitta sitt egna guld och visa det.

Vissa… ser kattguld, andra… ser guld men inser inte vad som hittat.

 

När den sista sekunden är där…

När allt är för sent…

 

När väggarna i gruvgångarna fallit ihop, när snön smält… när hon gått så långt som hon bara orkar… först då inses hennes värde.

 

På hennes viloplats snöar det… droppar av vatten faller… droppar värda guld.

 

Den sista sekunden, sista chansen…

tick,

tick,

tick…

nu är det för sent!

 

Varför gjorde du inget? Varför försökte du inte ens? Såg du inte guldet?

Stillhet

 

Glöm det! Sökandet är över!

 

Hon går sakta mot horisonten. Det torkade blodet i hennes hår blöts ner av det kraftiga regnet och hennes vita klänning färgas röd. Av anledningar hon inte förstår, är vägen framför henne fylld av hinder. Snubblande tar hon sig framåt på det gyttjiga fältet. Bakom henne blåser en mild sommarvind. Fåglarna sjunger för henne. Där hon har varit, kan hon inte gå tillbaka. I ögonvrån ser hon hur grönskan smyckar landskapet allt eftersom hon i snubblande steg tar sig framåt. Hon förstår inte varför vägen framför hennes fötter är mörk och det hon passerar blommar upp. Borde hon inte gå mot det vackra, och lämna det mörka bakom sig?

Hon ser en mor, på knä bredvid sin just skjutna son. Tårar flödar ner för moderns kind. Hon känner smärtan, som om den vore hennes egen. När hon precis har passerat modern, vars son ligger död, ser hon i ögonvrån hur han reser sig upp mot sin mor och omfamnar henne. Han torkar hennes tårar och dom ler.

Utan att kunna vrida på sitt huvud, utan att kunna vända om… känner hon hur hon trotts sitt lidande, trotts sina sår och sin förtvivlan har en glädje.

Varje steg gör ont.

I mörkret döljer sig marken hon sätter sina bara fötter på. Vissa steg är mjuka… nästan som att gå på bommull, medans andra steg smärtar ända in i själen och även längre än så. Som tusen extra slipade rakblad skär in i hennes mjuka fotsulor. Nu när hon själv är den som gråter… när tårarna faller ner för hennes kind… stillhet, stillhet är det enda hon vill ha. Som en brinnande lavaflod, lämnar tårarna spår på hennes kind. Stillhet… blodet har färgat hennes klänning röd.

 

89-03-12

kl. 21.23

 

"The day came when she said, ‘I hate you!’ I ran up to my room and cried so much that I couldn’t cry any more. My heart was about to burst. I could really feel the blood in my veins wanting to leave my body. The main artery… I picked up the razor and I cut just enough to ease the pressure of all the blood wanting to come out. I only made a scratch, with just a few drops of blood. Everyone hates me. Why? I will be faithful and give up my life to the one who can answer that question, for as long as I have the strength to keep on living.

Strength?

How long will I be able to stand the pain of being hated?

My sister… she is the only one I live for. I don’t want to hurt her. I love her so extremely much. If she hadn’t been born I would have been dead ages ago.

Suicide?

Yeah, why not!

You don’t have to much to live for anyway if everyone hates you. There is no reason for living if everybody is against you and if no one wants you around. Who started it? Is everything my fault? Only my fault all together?

Why do people think that because your beautiful you can’t have as much problems? Me being beautiful doesn’t make my mother love me or want me more. Me being beautiful didn’t make my father stay. I am the truth that no one wants to hear. I am the love everyone is afraid of. I have a lot to share but no one will let me. I give 110% and only receive 5% back. I am soon to be empty. What will I be then? Will my heart keep on beating? Will my soul leave me as well? Everybody I have trusted in all my life has left me. All have made promises of truth, reality and everlasting love. Still I stand alone with no one to keep me safe when the coldness of the night creeps up behind me!

How can I be punished for being born? How can I be punished for my mothers lack of stimulation? How can I be punished for the things I never did? Was I to be the mother to my mother? Was I to be the person on whom you could cast the first stone? I will have your pain and the pain of thousands more… and trust me…when it’s all over I’ll have the fury to end what I didn’t finish all those years before. The drops of blood will be flowing as my life disappears without you knowing.

The only thing I wanted when I entered this life was to be loved, but I guess that that was to much to ask. "

 

”BOKEN”

 

Inledning

 

I begynnelsen var hon en strålande vit duva. Hennes långa smäckra vingar slog för glädjens skull.

Av alla som följt hennes färd har hon endast erbjudits blod, smärta och tårar. Elden har rasat i vingspetsarna, hon kan inte längre flyga. Hennes tappra försök att lyfta får de glödgande, fnasiga vingarna att falla sönder ännu mer.

När hon föddes – trots att hon var naken då, så hade hon allt. Tiden har sakta motat bort hennes mod, hennes hopp, glädje och styrka.

Hon är fortfarande en duva… en strålande vacker vit duva. Men ingen ser… ingen ser eller vill kännas vid en duva, som nu ser ut som en sån där vanlig duva man kan hitta på ett torg.

 

 

---

 

I

 

När sorgen har lagt sig, när smärtan domnat bort, där borde hatet ta vid!

Det borde det, men det har det aldrig gjort.

Hon har all rätt i världen att hata, allt och alla… för smärtan åsamkad, för smärtan som kommer.

Hon andas fortfarande, men hur är det möjligt?! Efter alla slag borde hon vara död nu.

Hon borde, men är inte det.

Varje minut, varje timme, dag och var vecka… så hoppas hon. Hoppas på att NÅGON ska våga ta sig ann hennes blodiga kropp och sargade själ. Dom ser inte såren dom gör, dom ser inte att med deras ord hennes hopp dom raserar.

Om dom såg just hur många stygn det blev, om dom såg just hur många droppar blod det kom… skulle dom då kunna såra lika lätt, flera gånger om?

Dom som ser, men ändå aldrig bryr sig… hur får man dom att verkligen se? Dom blundar, för den kärlek som endast kommer av att man är två. Men varför?

Hon ser par, hand i hand. Ser kyssande och värmande famn… inte en enda av dessa hon känner.

I hennes drömmar kommer dom fram. Han som håller henne ömt i sin famn, han som aldrig skulle lämna hennes hjärtas hamn. I drömmarna får hon älska fritt, ge av allt som hennes bägare håller. Men när hon vaknar finns såren kvar, de torkade tårarna & fortfarande inget hat.

 

Lilla flickan kurar ihop i ett hörn… vågar inte le, vågar inte ge. Hennes hav av känslor är för mycket att klara av.

Liten flicka drömmer sig bort & hoppas på att livet blir kort.

Att få vara trygg, omhållen & avhållen är blott en dröm.

Styckad, stympad och bedragen, fortfarande inget hat.

Vem vill älska en sådan blodig kropp och sargad själ, endast en djävul eller demon… som ändå inte henne vill ha… för hon är inte kapabel till hat.

Hon vill dock! Ja, hon vill!

Hon vill hata allt med kropp och själ. Hon vill hata dig för allt du gjort och för allt du inte ens tänkt att göra. Hon vill med hat dig förgöra!!!

Gör dig beredd… om hon någonsin lyckas komma till hat… det är den dagen då himlen färgas röd… då du inte är något annat än död.

 

Tänkte att jag börjar tungt av bara satan för att sen lätta upp stämmningen lite.
Igår kontaktade jag min 22-åriga bror för första gången i hans och mitt liv. Jag var 12 år gammal när jag såg min far senast. Det var av en slump utanför systembolaget i Strängnäs. Han hade sin nya fru med sig som då var höggravid. Jag sa till min far:
- Hälsa mitt syskon sen att han/hon har en syster någonstans.
Han svarade med att säga:
- Men det har han/hon ju inte.
Jag sa: - Ursäkta vad sa du?
- Ja, det ska jag göra. Svarade han då.

Tänkte sedan den dagen att när mitt syskon (ja ja halvsyskon) fyllt myndig så skulle jag höra av mig. I 4 år har jag jobbar upp modet och funderat i massor av omgångar hur jag ska ta kontakt, vad som kommer hända och hur reaktionerna kommer bli.
- Nu vet jag!

Igår som sagt så satt jag inne på Facebook och sökte på lite olika folk att lägga till som vänner. Gamla klasskompisar, kusiner etc.
Kom o tänka på min bror och skrev in hans namn i sökmotorn.
- "OMG" jag hittade honom!!!

Skrev ett brev till honom där jag skrev att om han bodde i Karlstad så skulle jag vilja lägga till honom som vän.
OMG igen, han svarade!
- Sure thing!
Sen skrev han igen och frågade vem jag var och varför jag ville lägga till honom.

Ok... så vad gör man nu då... ska jag börja relationen med att ljuga för att så kallat nestla mig in eller ska man vara ärlig från start.
Gick på "ärlighet vara längst" och skrev följande till honom:

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag såg att jag kunde se din profil och du är född bla bla 1987 och bor i Karlstad... om det då är så att din pappa heter bla bla... så är du min lillebror :)

Jag är hur nervös som helst! Sen jag var 12 år gammal har jag tänkt på den dagen jag skulle våga kontakta dig. När jag var 12 år såg jag min far bla bla senast och då var din mor gravid. Jag bad min far att hälsa mitt blivande syskon att hon/han har en syster och pappa sa då: men det har han/hon ju inte. Jag sa ursäkta... och han sa att ja visst det skulle han hälsa.
Jag har INGEN aning om hur mycket eller lite du vet om min existens. Är som sagt supernervös!
Det jag vet är att jag gått omkring i 22 år lite drygt och väntat på att du ska bli myndig och själv kunna göra dina egna val och sen har jag väntat på att få modet till att våga kontakta dig med allt vad det innebär.
Jag vet att du är vuxen nu... men det jag vill... är att du ska veta att du har en syster och att jag finns där för dig om du någon gång skulle behöva mig.
Jag förstår om du har millioner frågor, för det känner jag att jag har. Jag hoppas innerligen att du är ivf lite nyfiken på vem jag är... drömmen vore för mig om du kanske till och med vill lära känna mig ordentligt då jag väldigt gärna lär känna dig.
Usch *ler lite* jag har verkligen jätte ont i magen nu, så nervös är jag.
Jag vill vara din syster...
Fråga mig precis vad du vill, så lovar jag att svara så snabbt, ärligt och rakt som möjligt.

Mvh. Novalie

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja och så skickade jag det hela. Jag är ju helt säker på att det är han. Såg idag att han delete'at sin Facebook. Det känns som jag förlorat så himla mycket trotts att jag är precis där jag var innan jag skickade brevet. Fast innan fanns i och för sig möjligheten att det skulle kunna bli hur kul som helst att lära känna varandra. Att jag skulle få lite större familj. Just nu känns allt så himla fel.
- varför gav han mig inte en chans att berätta vem jag är? är han inte ens liiiite nyfiken? vad har min far sagt till honom om mig? om något?
Jag förstår verkligen ingenting.
Det verkar vara så att jag föddes med en nitlott i häcken. Att jag ska straffas i all evighet för att mina föräldrar inte fick till det i sitt liv tillsammans och sedan i deras separata liv.
Min far vill inte ha med mig att göra för att jag är för lik min mor (trotts att jag utseéndemässigt ser mer ut som honom och beteéndemässigt är raka motsattsen till min mor).
Hur gör jag nu då?
Ska jag försöka leta rätt på hans mobilnummer? Ringa honom? Leta rätt på hans adress och åka dit? Med min tur här i livet blir jag väl anmäld för "stalking" och verkar väl allmänt psyko om jag ens försöker.
Jag vill inte vara en "drömtjej" som ingen vill ha kontakt med, som ingen ger en chans. Skulle heldre vilja vara en avdankad knarkare som spyr på allt och alla.

Men det är inte jag.

Gott Nytt År!.... Det blev inget "in med det nya".

Alla firar ikväll. Champagne, pompa och ståt. Snart blir det fyrverkerier... jag känner att jag inte ens kan le. Oavsett om min bror är en "självisk idiot" eller en "rädd stackars krake" blir det ju att jag sitter här och undrar:
- Vad är det för fel på mig?!

/Novalie