Novalie´s - thoughts in print

Hittelön

Allt det jag säger nu, säger jag endast till dig.

Jag vill inte att du sprider det vidare. Kan du lova och svära på att inte yppa ett enda ord?

-Gör det något om jag viskar?

Alla tror att jag är stark, att jag är en aktiv tjej som sprudlar av glädje. Men jag lider! Varje andetag gör ont. Vill lämna detta liv bakom mig. Mina tankar äter upp hela mina dagar. Osäkerheten förlamar mig.

Hur visar man att vägen man reser på känns svart? Att gråten ligger precis innanför ögonvitan och väntar på att ensamheten ska komma för att kunna explodera ut i floder av förtvivlan.

Du säger att jag är vacker. Du säger att jag förtjänar det absolut bästa i livet. Du säger att jag ska vara stark.

Men…

Jag går sönder varje dag.

Det känns som om någon kastar in en handgranat i halsen på mig, som exploderar och sprider bitar av mig omkring en kilometers radie, som jag varje dag kämpar med att plocka ihop igen. När senkvällen kommer, när nattens timmar smyger sig på då är nästan alla bitarna samlade igen. Dagens krav försvinner, folk går och lägger sig, ljusen i alla fönster slocknar och ensamhet, lugnet blir totalt.

Jag längtar hem.

Det är inte så att jag inte vet vart jag bor. För tillfället är det i en 3a i Västerås. Men även om jag är hemma i den bostaden som jag är i, i skrivandets stund, så är jag inte hemma.

-Kan vi göra en deal?

Om du hittar hem, kan du tala om för mig vart det är då?

Kan du gå ut och leta?

Leta efter mig!

Jag behöver bli upphittad.

Är vilsen.

Ser mig omkring och inget känns igen, allt är betydelselöst, känslokallt, förvirrande och smärtsamt. Känner mig som en glödlampa i ett mörkt rum, behöver att någon trycker på strömbrytaren. Jag vill vara ljuset och kärleken, vill komma hem. Jag behöver att du visar mig vägen hem. Det är så hemskt mörkt här på havets botten och jag drunknar lite varje dag. Jag kväver min gråt, slagen som slogs för att jag var söt när jag grät hindrar mig att släppa taget. Skulle vilja gå upp på världens högsta topp och kasta mig handlöst ut över stupet. Falla fritt och fälla varje ogråten tår.

Den sista sekunden

Ibland står man där…

Man vet att det är den absolut sista sekunden innan något kommer att förändras för alltid.

Den sekunden är längre än alla andra. Som ett vitt, tungt snötäcke hindrar vårens framfart… så ligger den där. En sista snöboll, en sista chans.

Hur många gånger har du inte stått där? När du precis sagt orden som förändrar allt, när du slängt på luren… DÅ när du vet… vet helt säkert… att det där vita, tunga snötäcket just gav vika för våren.

Snön förlorade slaget… du förlorade.

Våren har inte plats för vintern… du får godmodigt stå där tills våren gett vika för sommaren… tills sommaren gett vika för hösten… men när det blir din tur igen… då är du ensam där.

Årstiderna lämnar spår i din kalla kropp.

Du är ensam… precis så ensam som du fasat för att vara.

Visst, fåglarna sjunger på vintern också… men inte i sådan kör som förr… inte med samma styrka.

Det blir svårare och svårare att hitta ljus… dagarna blir kortare… och mörkret sänker sig över din ensamma själ.

Som en snögubbe blev du skapad… när det töar är det ingen som hjälper dig att återskapa lagren av snö som smälter bort… du blir magrare och magrare.

Vem vill vara vatten värd?

Vatten… är livets skapare… men taget så lätt… ingen värderar vatten som guld.

Guld… skapar ytlighet… men hellre är man guld än vatten.

Hon smälter.

Dropparna av vatten, blandat med salt… rinner ner för hennes kropp.

Men det är ju bara vatten.

Om dropparna hade varit guld… då hade alla brytt sig om när dom faller.

Alla hade de försökt att fånga hennes droppar. Säkert hade de också försökt få henne att fälla fler.

-         Tur att det är vatten ändå då.

Nu sitter hon där. Rannsakar sitt liv in i minsta detalj. Hon är precis som en gruva… fylld av vatten, men också av guld. Guldet finns där bara man är villig att gräva.

90% vatten, 10% guld.

Hon har så många gånger försökt visa sitt värde. Försökt hitta sitt egna guld och visa det.

Vissa… ser kattguld, andra… ser guld men inser inte vad som hittat.

När den sista sekunden är där…

När allt är för sent…

När väggarna i gruvgångarna fallit ihop, när snön smält… när hon gått så långt som hon bara orkar… först då inses hennes värde.

På hennes viloplats snöar det… droppar av vatten faller… droppar värda guld.

Den sista sekunden, sista chansen…

tick,

tick,

tick…

nu är det för sent!

Varför gjorde du inget? Varför försökte du inte ens? Såg du inte guldet?

Stillhet

Glöm det! Sökandet är över!

Hon går sakta mot horisonten. Det torkade blodet i hennes hår blöts ner av det kraftiga regnet och hennes vita klänning färgas röd. Av anledningar hon inte förstår, är vägen framför henne fylld av hinder. Snubblande tar hon sig framåt på det gyttjiga fältet. Bakom henne blåser en mild sommarvind. Fåglarna sjunger för henne. Där hon har varit, kan hon inte gå tillbaka. I ögonvrån ser hon hur grönskan smyckar landskapet allt eftersom hon i snubblande steg tar sig framåt. Hon förstår inte varför vägen framför hennes fötter är mörk och det hon passerar blommar upp. Borde hon inte gå mot det vackra, och lämna det mörka bakom sig?

Hon ser en mor, på knä bredvid sin just skjutna son. Tårar flödar ner för moderns kind. Hon känner smärtan, som om den vore hennes egen. När hon precis har passerat modern, vars son ligger död, ser hon i ögonvrån hur han reser sig upp mot sin mor och omfamnar henne. Han torkar hennes tårar och dom ler.

Utan att kunna vrida på sitt huvud, utan att kunna vända om… känner hon hur hon trotts sitt lidande, trotts sina sår och sin förtvivlan har en glädje.

Varje steg gör ont.

I mörkret döljer sig marken hon sätter sina bara fötter på. Vissa steg är mjuka… nästan som att gå på bommull, medans andra steg smärtar ända in i själen och även längre än så. Som tusen extra slipade rakblad skär in i hennes mjuka fotsulor. Nu när hon själv är den som gråter… när tårarna faller ner för hennes kind… stillhet, stillhet är det enda hon vill ha. Som en brinnande lavaflod, lämnar tårarna spår på hennes kind. Stillhet… blodet har färgat hennes klänning röd.

89-03-12

kl. 21.23

"The day came when she said, ‘I hate you!’ I ran up to my room and cried so much that I couldn’t cry any more. My heart was about to burst. I could really feel the blood in my veins wanting to leave my body. The main artery… I picked up the razor and I cut just enough to ease the pressure of all the blood wanting to come out. I only made a scratch, with just a few drops of blood. Everyone hates me. Why? I will be faithful and give up my life to the one who can answer that question, for as long as I have the strength to keep on living.

Strength?

How long will I be able to stand the pain of being hated?

My sister… she is the only one I live for. I don’t want to hurt her. I love her so extremely much. If she hadn’t been born I would have been dead ages ago.

Suicide?

Yeah, why not!

You don’t have to much to live for anyway if everyone hates you. There is no reason for living if everybody is against you and if no one wants you around. Who started it? Is everything my fault? Only my fault all together?

Why do people think that because your beautiful you can’t have as much problems? Me being beautiful doesn’t make my mother love me or want me more. Me being beautiful didn’t make my father stay. I am the truth that no one wants to hear. I am the love everyone is afraid of. I have a lot to share but no one will let me. I give 110% and only receive 5% back. I am soon to be empty. What will I be then? Will my heart keep on beating? Will my soul leave me as well? Everybody I have trusted in all my life has left me. All have made promises of truth, reality and everlasting love. Still I stand alone with no one to keep me safe when the coldness of the night creeps up behind me!

How can I be punished for being born? How can I be punished for my mothers lack of stimulation? How can I be punished for the things I never did? Was I to be the mother to my mother? Was I to be the person on whom you could cast the first stone? I will have your pain and the pain of thousands more… and trust me…when it’s all over I’ll have the fury to end what I didn’t finish all those years before. The drops of blood will be flowing as my life disappears without you knowing.

The only thing I wanted when I entered this life was to be loved, but I guess that that was to much to ask. "

”BOKEN”

Inledning

I begynnelsen var hon en strålande vit duva. Hennes långa smäckra vingar slog för glädjens skull.

Av alla som följt hennes färd har hon endast erbjudits blod, smärta och tårar. Elden har rasat i vingspetsarna, hon kan inte längre flyga. Hennes tappra försök att lyfta får de glödgande, fnasiga vingarna att falla sönder ännu mer.

När hon föddes – trots att hon var naken då, så hade hon allt. Tiden har sakta motat bort hennes mod, hennes hopp, glädje och styrka.

Hon är fortfarande en duva… en strålande vacker vit duva. Men ingen ser… ingen ser eller vill kännas vid en duva, som nu ser ut som en sån där vanlig duva man kan hitta på ett torg.

I

När sorgen har lagt sig, när smärtan domnat bort, där borde hatet ta vid!

Det borde det, men det har det aldrig gjort.

Hon har all rätt i världen att hata, allt och alla… för smärtan åsamkad, för smärtan som kommer.

Hon andas fortfarande, men hur är det möjligt?! Efter alla slag borde hon vara död nu.

Hon borde, men är inte det.

Varje minut, varje timme, dag och var vecka… så hoppas hon. Hoppas på att NÅGON ska våga ta sig ann hennes blodiga kropp och sargade själ. Dom ser inte såren dom gör, dom ser inte att med deras ord hennes hopp dom raserar.

Om dom såg just hur många stygn det blev, om dom såg just hur många droppar blod det kom… skulle dom då kunna såra lika lätt, flera gånger om?

Dom som ser, men ändå aldrig bryr sig… hur får man dom att verkligen se? Dom blundar, för den kärlek som endast kommer av att man är två. Men varför?

Hon ser par, hand i hand. Ser kyssande och värmande famn… inte en enda av dessa hon känner.

I hennes drömmar kommer dom fram. Han som håller henne ömt i sin famn, han som aldrig skulle lämna hennes hjärtas hamn. I drömmarna får hon älska fritt, ge av allt som hennes bägare håller. Men när hon vaknar finns såren kvar, de torkade tårarna & fortfarande inget hat.

Lilla flickan kurar ihop i ett hörn… vågar inte le, vågar inte ge. Hennes hav av känslor är för mycket att klara av.

Liten flicka drömmer sig bort & hoppas på att livet blir kort.

Att få vara trygg, omhållen & avhållen är blott en dröm.

Styckad, stympad och bedragen, fortfarande inget hat.

Vem vill älska en sådan blodig kropp och sargad själ, endast en djävul eller demon… som ändå inte henne vill ha… för hon är inte kapabel till hat.

Hon vill dock! Ja, hon vill!

Hon vill hata allt med kropp och själ. Hon vill hata dig för allt du gjort och för allt du inte ens tänkt att göra. Hon vill med hat dig förgöra!!!

Gör dig beredd… om hon någonsin lyckas komma till hat… det är den dagen då himlen färgas röd… då du inte är något annat än död.