Ut med det gamla
Tänkte att jag börjar tungt av bara satan för att sen lätta upp stämmningen lite.
Igår kontaktade jag min 22-åriga bror för första gången i hans och mitt liv. Jag var 12 år gammal när jag såg min far senast. Det var av en slump utanför systembolaget i Strängnäs. Han hade sin nya fru med sig som då var höggravid. Jag sa till min far:
- Hälsa mitt syskon sen att han/hon har en syster någonstans.
Han svarade med att säga:
- Men det har han/hon ju inte.
Jag sa: - Ursäkta vad sa du?
- Ja, det ska jag göra. Svarade han då.
Tänkte sedan den dagen att när mitt syskon (ja ja halvsyskon) fyllt myndig så skulle jag höra av mig. I 4 år har jag jobbar upp modet och funderat i massor av omgångar hur jag ska ta kontakt, vad som kommer hända och hur reaktionerna kommer bli.
- Nu vet jag!
Igår som sagt så satt jag inne på Facebook och sökte på lite olika folk att lägga till som vänner. Gamla klasskompisar, kusiner etc.
Kom o tänka på min bror och skrev in hans namn i sökmotorn.
- "OMG" jag hittade honom!!!
Skrev ett brev till honom där jag skrev att om han bodde i Karlstad så skulle jag vilja lägga till honom som vän.
OMG igen, han svarade!
- Sure thing!
Sen skrev han igen och frågade vem jag var och varför jag ville lägga till honom.
Ok... så vad gör man nu då... ska jag börja relationen med att ljuga för att så kallat nestla mig in eller ska man vara ärlig från start.
Gick på "ärlighet vara längst" och skrev följande till honom:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag såg att jag kunde se din profil och du är född bla bla 1987 och bor i Karlstad... om det då är så att din pappa heter bla bla... så är du min lillebror :)
Jag är hur nervös som helst! Sen jag var 12 år gammal har jag tänkt på den dagen jag skulle våga kontakta dig. När jag var 12 år såg jag min far bla bla senast och då var din mor gravid. Jag bad min far att hälsa mitt blivande syskon att hon/han har en syster och pappa sa då: men det har han/hon ju inte. Jag sa ursäkta... och han sa att ja visst det skulle han hälsa.
Jag har INGEN aning om hur mycket eller lite du vet om min existens. Är som sagt supernervös!
Det jag vet är att jag gått omkring i 22 år lite drygt och väntat på att du ska bli myndig och själv kunna göra dina egna val och sen har jag väntat på att få modet till att våga kontakta dig med allt vad det innebär.
Jag vet att du är vuxen nu... men det jag vill... är att du ska veta att du har en syster och att jag finns där för dig om du någon gång skulle behöva mig.
Jag förstår om du har millioner frågor, för det känner jag att jag har. Jag hoppas innerligen att du är ivf lite nyfiken på vem jag är... drömmen vore för mig om du kanske till och med vill lära känna mig ordentligt då jag väldigt gärna lär känna dig.
Usch *ler lite* jag har verkligen jätte ont i magen nu, så nervös är jag.
Jag vill vara din syster...
Fråga mig precis vad du vill, så lovar jag att svara så snabbt, ärligt och rakt som möjligt.
Mvh. Novalie
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja och så skickade jag det hela. Jag är ju helt säker på att det är han. Såg idag att han delete'at sin Facebook. Det känns som jag förlorat så himla mycket trotts att jag är precis där jag var innan jag skickade brevet. Fast innan fanns i och för sig möjligheten att det skulle kunna bli hur kul som helst att lära känna varandra. Att jag skulle få lite större familj. Just nu känns allt så himla fel.
- varför gav han mig inte en chans att berätta vem jag är? är han inte ens liiiite nyfiken? vad har min far sagt till honom om mig? om något?
Jag förstår verkligen ingenting.
Det verkar vara så att jag föddes med en nitlott i häcken. Att jag ska straffas i all evighet för att mina föräldrar inte fick till det i sitt liv tillsammans och sedan i deras separata liv.
Min far vill inte ha med mig att göra för att jag är för lik min mor (trotts att jag utseéndemässigt ser mer ut som honom och beteéndemässigt är raka motsattsen till min mor).
Hur gör jag nu då?
Ska jag försöka leta rätt på hans mobilnummer? Ringa honom? Leta rätt på hans adress och åka dit? Med min tur här i livet blir jag väl anmäld för "stalking" och verkar väl allmänt psyko om jag ens försöker.
Jag vill inte vara en "drömtjej" som ingen vill ha kontakt med, som ingen ger en chans. Skulle heldre vilja vara en avdankad knarkare som spyr på allt och alla.
Men det är inte jag.
Gott Nytt År!.... Det blev inget "in med det nya".
Alla firar ikväll. Champagne, pompa och ståt. Snart blir det fyrverkerier... jag känner att jag inte ens kan le. Oavsett om min bror är en "självisk idiot" eller en "rädd stackars krake" blir det ju att jag sitter här och undrar:
- Vad är det för fel på mig?!
/Novalie
Igår kontaktade jag min 22-åriga bror för första gången i hans och mitt liv. Jag var 12 år gammal när jag såg min far senast. Det var av en slump utanför systembolaget i Strängnäs. Han hade sin nya fru med sig som då var höggravid. Jag sa till min far:
- Hälsa mitt syskon sen att han/hon har en syster någonstans.
Han svarade med att säga:
- Men det har han/hon ju inte.
Jag sa: - Ursäkta vad sa du?
- Ja, det ska jag göra. Svarade han då.
Tänkte sedan den dagen att när mitt syskon (ja ja halvsyskon) fyllt myndig så skulle jag höra av mig. I 4 år har jag jobbar upp modet och funderat i massor av omgångar hur jag ska ta kontakt, vad som kommer hända och hur reaktionerna kommer bli.
- Nu vet jag!
Igår som sagt så satt jag inne på Facebook och sökte på lite olika folk att lägga till som vänner. Gamla klasskompisar, kusiner etc.
Kom o tänka på min bror och skrev in hans namn i sökmotorn.
- "OMG" jag hittade honom!!!
Skrev ett brev till honom där jag skrev att om han bodde i Karlstad så skulle jag vilja lägga till honom som vän.
OMG igen, han svarade!
- Sure thing!
Sen skrev han igen och frågade vem jag var och varför jag ville lägga till honom.
Ok... så vad gör man nu då... ska jag börja relationen med att ljuga för att så kallat nestla mig in eller ska man vara ärlig från start.
Gick på "ärlighet vara längst" och skrev följande till honom:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag såg att jag kunde se din profil och du är född bla bla 1987 och bor i Karlstad... om det då är så att din pappa heter bla bla... så är du min lillebror :)
Jag är hur nervös som helst! Sen jag var 12 år gammal har jag tänkt på den dagen jag skulle våga kontakta dig. När jag var 12 år såg jag min far bla bla senast och då var din mor gravid. Jag bad min far att hälsa mitt blivande syskon att hon/han har en syster och pappa sa då: men det har han/hon ju inte. Jag sa ursäkta... och han sa att ja visst det skulle han hälsa.
Jag har INGEN aning om hur mycket eller lite du vet om min existens. Är som sagt supernervös!
Det jag vet är att jag gått omkring i 22 år lite drygt och väntat på att du ska bli myndig och själv kunna göra dina egna val och sen har jag väntat på att få modet till att våga kontakta dig med allt vad det innebär.
Jag vet att du är vuxen nu... men det jag vill... är att du ska veta att du har en syster och att jag finns där för dig om du någon gång skulle behöva mig.
Jag förstår om du har millioner frågor, för det känner jag att jag har. Jag hoppas innerligen att du är ivf lite nyfiken på vem jag är... drömmen vore för mig om du kanske till och med vill lära känna mig ordentligt då jag väldigt gärna lär känna dig.
Usch *ler lite* jag har verkligen jätte ont i magen nu, så nervös är jag.
Jag vill vara din syster...
Fråga mig precis vad du vill, så lovar jag att svara så snabbt, ärligt och rakt som möjligt.
Mvh. Novalie
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja och så skickade jag det hela. Jag är ju helt säker på att det är han. Såg idag att han delete'at sin Facebook. Det känns som jag förlorat så himla mycket trotts att jag är precis där jag var innan jag skickade brevet. Fast innan fanns i och för sig möjligheten att det skulle kunna bli hur kul som helst att lära känna varandra. Att jag skulle få lite större familj. Just nu känns allt så himla fel.
- varför gav han mig inte en chans att berätta vem jag är? är han inte ens liiiite nyfiken? vad har min far sagt till honom om mig? om något?
Jag förstår verkligen ingenting.
Det verkar vara så att jag föddes med en nitlott i häcken. Att jag ska straffas i all evighet för att mina föräldrar inte fick till det i sitt liv tillsammans och sedan i deras separata liv.
Min far vill inte ha med mig att göra för att jag är för lik min mor (trotts att jag utseéndemässigt ser mer ut som honom och beteéndemässigt är raka motsattsen till min mor).
Hur gör jag nu då?
Ska jag försöka leta rätt på hans mobilnummer? Ringa honom? Leta rätt på hans adress och åka dit? Med min tur här i livet blir jag väl anmäld för "stalking" och verkar väl allmänt psyko om jag ens försöker.
Jag vill inte vara en "drömtjej" som ingen vill ha kontakt med, som ingen ger en chans. Skulle heldre vilja vara en avdankad knarkare som spyr på allt och alla.
Men det är inte jag.
Gott Nytt År!.... Det blev inget "in med det nya".
Alla firar ikväll. Champagne, pompa och ståt. Snart blir det fyrverkerier... jag känner att jag inte ens kan le. Oavsett om min bror är en "självisk idiot" eller en "rädd stackars krake" blir det ju att jag sitter här och undrar:
- Vad är det för fel på mig?!
/Novalie
