Novalie´s - thoughts in print

Ang. http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article5769231.ab


Idag.
Går jag till en beteendevetare. Enligt honom får inga andra "behandlingar" störa i hans behandling av mig.

Då.
När jag sökte mig till just denna psykiatrimottagning var det meningen att jag skulle vara i slutskedet av min behandling. Jag hade flyttat och skulle själv ta kontakt med mottagningen och således inte komma med remiss. Detta så att vi skulle kunna jobba med precis där jag är idag och inte med allt övrigt jag varit med om i mitt liv. Min förra överläkare sa att det var viktigt att lämna historia och gå in i framtiden.
Riktigt så lätt blev det inte.
Jag ringde, åkte förbi, pratade med alla möjliga människor som insisterade att jag behövde remiss för att dom ens skulle bekräfta att jag existerade.
Efter ett års av kämpande mot att remiss krävdes så sänkte jag mitt huvud, ringde min gamla överläkare och vi skrev en sån minimal remiss som möjligt för att jag skulle slippa sitta och gå igenom hela mitt liv igen.
Okej, med remiss fick jag tid till läkare.
Där förklarade jag hur jag nu skulle gå vidare i mitt liv och att min förra överläkare och jag i samråd kommit fram till att jag behövde KBT (kognitiv beteende terapi). Men AJ AJ AJ... denna läkare i team om 1 läkare, en sköterska och en psykolog... förklarar för mig att jag vill ju bara ha KBT för att det är en "fluga" nu och inte av någon annan anledning.

Jag är en tjej som varit till helvetet fler gånger än vad någon människa någonsin förtjänar. Speciellt en människa som inte gjort något eller någon en enda ond gärning under hela sitt liv. En mygga kan lugnt landa på min arm, börja suga blod tills det svider till, ta lugna andetag och sen flyga iväg med en bit av mig. Det bjuder jag på. Jag VET vad jag behöver, jag VET vad det är jag vill, men jag behöver hjälp att komma dit.

Men nåväl, KBT är väl en fluga, jag är öppen för förslag så "okej" vad tänker ni er att jag behöver då?
Först fick jag träffa en iskall tant som utgav sig för att vara psykolog. Att försöka få henne att dra på smilbanden skulle nog krävas både det ena och det andra - om det ens skulle lyckas.
"Jaha nej det kanske inte var rätt för dig"
Sedan fick jag komma till en sköterska som hade steg ett i KBT, wow... nu ska vi använda denna tjej att träna på då eller? Hon hade inte riktigt tid att engagera sig i mig, jag fick lite hemläxor som aldrig följdes upp.
Helt plötsligt avsade hon sig kontakten med mig och påstod att jag uteblivit från mina besök.

Visst nått besök hade jag missat, men dom visste ju varför, jag hörde ju av mig.

Håll i dig nu, min nästa kontakt var en "familjerådgivare". Man kan ju inte annat än klia sig i huvudet och undra VARFÖR?!
Henne fick jag träffa 5 gånger sen skulle hon sluta. JÖSSES!

Under ALL denna tid har jag sagt till alla jag träffat att:
Jag behöver uppbackning.
Jag behöver KBT eller liknande för att bygga upp min självkänsla och tillit till mig själv.
Jag behöver fysioterapi för att förstå hur min kropp beter sig när jag väl går ut och presterar.
Jag behöver en dietist eller liknande så jag kan tillföra min kropp näring på rätt vis så att jag får energi till att prestera och så att det själsliga måendet inte blir lidande i allt för stor utsträckning.

Nu har jag då en beteendevetare... som anser att fysioterapi under hans behandling skulle vara störande, som anser att jag ska gå ut och prestera, utan någon mat i magen, utan förståelse för min kropps beteenden.

För mig går inte det ihop. Det håller inte.

Jag har levt majoriteten av mitt liv med att straffa mig själv, med att vara självdestruktiv.
Nu när jag verkligen försöker leva är det ingen som hjälper mig.
Jag har inte något socialt nätverk ALLS. Jag har en enormt splittrad familj där jag inte heller kan få hjälp.

Jag har dessutom insett att jag kommer straffas för resten av mitt liv, oavsett hur pass rehabiliterad jag blir.

Jag lever på försäkringskassan, de pengarna jag får är inkomstbaserade, och jag har aldrig haft någon inkomst så då blir det minimibeloppet - kom ihåg att jag inte gjort något eller någon nå ont i hela mitt liv (ja förutom mig själv).
OM jag lyckas på nå mirakulöst vis att rehabilitera mig trotts att jag blir omkringskuffad och inte alls lyssnad på... så OM jag kommer ut i arbetslivet (vilket jag verkligen verkligen vill) så kommer jag bli straffad när jag går i pension... för den är också inkomstbaserad... jag är 35... och har missat i varje fall hittills 15 år av inkomst.

Det pratas väldigt mycket om vårdgaranti... men jag har ingen garanti.
Det senaste året har jag haft 3 olika handläggare på FK. Varje gång någon "tar över" så börjar allt om från början, oavsett vad det står i mina journaler. "jag vill bilda mig min egen uppfattning" är vad dom säger och så ska HELA livet berättas igen, vad vill jag, hur ser jag på framtiden.... ärligt talat börjar det bli en aningens frustrerande !!!

Vart finns min garanti?

Oj, då kommer vi till "rehabiliterande åtgärder". Vilket i andra ord är skyddad verkstad, där man tydligen ska få träna på att komma ut, vara social, prestera något under en ökande tid.
Jag har varit i 4 olika sådana här åtgärder och ska precis in i min 5e.
Visst jag kommer ut - men ingen bryr sig om jag kommer dit eller riktigt vad jag gör när jag är där.
Visst jag presterar - men det är ju "produktion", bakning och caféverksamhet för kommunens företag?! Det är snickerier på produktion... dom TJÄNAR på att INTE rehabilitera mig.
Herre GUD! OM jag skulle rehabiliteras, ges möjligheter och stöd att hitta mig själv och min självkänsla - så förlorar dom ju gratis arbetskraft till sina verksamheter.
Sen att det är neddragningar etc... det är vad som skyller på för att inte ge det psykologiska och mänskliga stödet och säger: tyvärr men vi har bara råd med förvaring och produktion.

Att personalen på vissa av dom här ställena sitter och spelar spel på datorerna i datarummet, eller att dom springer omkring och sms'ar som galningar under arbetstid, inte tar lagar om arbetsmiljö och skyddsutrustning inom de områdena där det behövs.... jag säger bara "jösses".

Å fan den som i rehabilitering har en ÅSIKT!

Jag blir livrädd, klart mörkrädd... när jag tänker att... det finns dom som inte vågar säga sin åsikt, det finns dom som inte vet vad det är dom vill, det finns dom som har det värre än jag.... H J Ä L P !!!

Jag har huuuur mycket idéer som helst. Jag är spontan, öppen, ärlig, problemfixare. Men jag kan inte hjälpa mig själv. Jag är så enormt insnöad i min självdestruktivitet - som jag är fruktansvärt duktig på.
Jag behöver någon som tror på mig, någon som investerar i mig... och det kan inte vara jag.

Sitter ensam hemma hela dagarna, vågar inte gå ut. Rädd att jag luktar illa, beter mig fel, säger fel saker, att jag är ful fet och äcklig. Men jag försöker intala mig att jag är värd bättre, att jag är en fin tjej.

Men hur fin och bra jag än är... så motarbetas jag av hela systemet. Dom tjänar ju på mig och jag straffas för resten av mitt liv för något jag inte gjort.

Tänk om... mina pengar från försäkringskassan var baserat på min förövares inkomst?
Tänk om... jag fick någon slags upprättelse för att jag inte tilläts att gå klart grundskolan? För att jag inte fått gymnasial kompetens... tänk om jag fick en enda utbildning på papper... tänk om jag fick en livscoach.... tänk om jag fick en chans, att någon någonstans tror på mig så att jag kan få lära mig att tro på mig själv...

Tänk om!