Novalie´s - thoughts in print

Jag vill sova sked…

 

… men bara om jag får ligga framför, jag vill bli snosad i nacken och kysst på halsen, jag vill… Alldeles för mycket tror jag…

 

 

Härmed säger jag upp mig som vuxen. Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta ansvar som passar en åttaåring. Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en trestjärnig restaurant. Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem.

 

Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och kolla på när grenarna rör sig i vinden, ha en saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag. Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna. Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.

 

Jag vill tillbaka till den tid då… livet var enkelt.

 

När jag kände till allt om färger, multiplikationstabellen och barnsånger. Och ingenting bekymrade mig, allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om. Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.

 

Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är snälla och ärliga. Jag vill tro att allt är möjligt. Jag vill ha möjligheten att blir överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.

 

Jag vill leva enkelt igen.

 

Jag vill inte att min dag ska bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter.

 

Jag vill inte tänka på att få pengarna att räcka en hel månad, jag vill slippa läkarräkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.

 

Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar, och jag vill göra änglar i snön igen.

 

 

Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring.

 

Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen.

 

 

Vill du diskutera detta får du fånga mig först – KULL!

 

 

Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina.

Ensamhet

Hon är ensam.

Inte ensam på det viset att det inte finns några andra.

Andra finns det ju massor av. Både omkring henne och vid hennes sida.

Ensamhet, tvåsamhet, mängdsamhet… oavsett mängden av andra så finns hennes ensamhet.

Hon saknar närhet. Beröring. Uppskattning. Omtanke. Man säger att man aldrig kommer lämna henne. Man säger att hon är älskad. Man behandlar henne inte alls som man säger. Det sägs att hon är det vackraste på denna jord. Ändå gråter hennes själ. Det sägs att man tar hand om henne så ömsint man bara kan. Ändå smärtar hela hennes kropp. Mot falska löften ger hon sitt allt. Blottar sin själ. Stjälper ut ur hennes bägare. Varje liten droppe av hennes liv utforskas och används. Hon lämnar allt. Blottar allt. Hon offrar allt. De löftena hon fick förläggs i glömskan. Inte i hennes glömska. I deras glömska. Allt hon ger verkar blända deras möjlighet att se löftena som gavs henne.

Sorgset ser hon ner i marken och sparkar undan lite grus från marken där hon står.

På knä kommer hon aldrig att stå, bedjandes efter löftena som gavs. Aldrig i livet att hon kommer be om vad som gavs till henne utan förbehåll. Kuvad. Kuvad skulle hon då vara. Att be om det som är hennes egna. Eller är det inte det? Är det inte hennes? Hade hon varit ett företag så hade hon kunnat skicka alla löften på inkasso.

 

”Härmed inkasseras löfte om evig kärlek”.

 

”Härmed inkasseras löfte om massage på de ömma fötterna”.

 

”Härmed inkasseras löfte om omtanke”.

 

”Härmed inkasseras löfte om trohet, ärlighet och glass med chokladsås”.

 

Hon är din mamma, din syster, din bror, din mormor, din kusin, din sambo, ditt husdjur, din allra bästa vän, din trogna.

 

Julbordet står dukat. Köttbullar som hon rullat själv. 128 stycken. Prinskorv på silverfat. Janson, likaså den hemlagad. Skinkan står i ugnen. Inte den färdigkokta, utan den som är rå. Senap och ströbröd gör den gyllenbrun. Den kokta potatisen ångar stolt i mitten av bordet. Stark senap, sill i alla dess smaker, lax, smör och bröd.

 

Allt står på bordet.

 

Du njuter av vad du ser att du snart ska få smaka. Dofterna sprider sig genom hela huset. Du känner hur din hunger bara blir starkare och starkare. Satt vid långsidan på bordet börjas det läggas upp på tallriken… en sån… och en sån… några sånna… och lite av det där.

 

Så, nu är tallriken full. Glaset med julmust är fyllt upp till bredden. Mmm, va gott! De sista tuggorna tar emot… men åååh så gott det är… gaffeln glider ner i den sista köttbullen. Du tuggar den sakta och sväljer tungt den sista biten.

 

Efter maten är det Kalle… du och de andra samlar er i soffan framför tv’n. Ensam står hon kvar i köket. Plockar undan från bordet. Blötlägger och diskar disken. Ni ropar från tv-rummet,

”Det börjar nu”.

 

-         Ja, jag kommer snart.

 

Har en enda tanke gått igenom din hjärna om att hon slavat för dig? Att hennes axlar skriker av smärta? Hennes fötter pulserar av ömhet. Att du tagit och tagit… utan att ge något tillbaka. Utan att ens fundera lite över hur mycket det måste ha krävts av henne att åstadkomma allt du nyss njöt av. Vissa saker ger hon givetvis av egen fri vilja. Utan att ett löfte getts henne. Men vore det så mycket begärt att ge henne utan att du själv måste ha något? Vore det för mycket begärt att bara lyfta hennes börda i någon sekund?

 

God Jul!