Utförsäkrad
12-02-2010
Mitt liv känns som det är över. Jävla Reinfeldt! Jävla Moderaterna! Jävla systemet! Mitt liv är inte vatten värt för dom.
Så länge jag lever, så att ansvaret för min död inte tillfaller regeringen, byråkratin, kassorna, landstinget eller övriga kontor… så är allt bra. Sen om jag lever i missär, lever med rädslor, panik, ångest, det spelar ingen roll… bara jag inte dör… få då blir ju ansvaret deras.
Idag hade jag möte med min beteendevetare, min kontakt på försäkringskassan och så valde jag att utan att informera ta med mig en person från stödgruppen. Denna person som jag träffat ca 1 gång i veckan sedan i September… känner mig bättre än min beteendevetare som jag haft i lite drygt över ett år… min försäkringskassetant har jag haft tilldelad sedan innan förra sommaren men detta var mitt första möte med henne.
Syftet med mötet var att informera mig om att den sista Juni så upphör mitt sjukbidrag och all kontakt jag haft hela mitt vuxna liv med försäkringskassan.
Hon ville informera mig, på en fredag, innan helg då det inte finns något stöd för mig att få… att… innan Juni måste jag ta ställning till om jag vill ansöka om den ”stadigvarande sjukersättning” som jag enligt henne inte alls lever upp till kraven för och jag måste oavsett hur jag beslutar göra ansökningar för att när jag får avslag då börja med deras nya program ”Arbetslivsintroduktion”.
Arbetslivsintroduktionen innebär en koncentrerad utredning och kartläggning av dina förutsättningar och behov av stöd. Introduktionen pågår som längst i tre månader. Efter avslutad introduktion kommer du att kunna hänvisas till Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet.
Wow! Hänvisas till Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet… helt seriöst, jag har ångestattacker var och varannan dag som jag kämpar med, mardrömmar nästan varje natt som följer mig under dagen i sitt känslomässiga grepp om mitt psyke. Sen att Arbetsförmedlingen har det suveränt dåliga ryktet att man absolut inte får jobb av att gå dit, att även där sker en viss förvaring eller så kallade åtgärder som nästan aldrig leder till något, även om man har grundskolekompetens eller utbildning inom området. Dit vill dom skicka mig… jag som inte klarar att diska efter mig, som glömmer att duscha i flera flera dagar, jag som inte vågar mig ut till affären förrän långt efter att de flesta varit där & handlat. Jag som inte har något självförtroende, ingen utbildning, ingen kompetens, inget nätverk – slå på den som redan ligger!
Under arbetslivsintroduktionen får du aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. Aktivitetsstödet motsvarar normalt ersättningen från a-kassan, högst 680 kronor per dag. Den som inte uppfyller villkoren för att få ersättning från a-kassan får 223 kronor per dag.
Okej, jag har aldrig varit anställd, aldrig haft ett jobb. Jag kommer få 223 kronor per dag. I och med att mitt bostadsbidrag är sammankopplat med min ersättning så kommer jag inte få det längre efter Juni. Då, enligt min muntra försäkringskontakt så ombedes jag att gå till socialförvaltningen för att inte bli tvungen att flytta (igen).
Så helt seriöst, jag ska prestera utöver mina förmågor, jag ska hitta någon slags glädje i detta, finna något slags lugn… i att mitt liv faktiskt kunde bli fruktansvärt mycket värre.
Mina lyckor:
När mina två kära katter kommer rusande mot mig i hallen, de få gångerna jag lyckats tagit mig ut en stund.
När jag vaknar utan att det är på grund av någon återkommande mardröm.
När jag klarar av att vara i ett rum med människor utan att få ångestkänslor eller panik.
Dagar då jag lyckas diska undan, kanske ladda en tvätt och hänga den, kanske till och med laga mat till mig själv.
TVÅHUNDRATJUGOTRE KRONOR om dagen, täcker inte min hyra på 4000 kronor, täcker inte matkostnader, täcker inte rehabkostnader så som resor. Finns det någon, någon alls med bra ord om Socialförvaltningen?! Dit kommer jag behöva gå, jag har ju aldrig jobbat, aldrig i hela mitt liv. Socialförvaltningen vägrade mig att gå i skolan i 8an och 9an. Varför vet jag inte. Men jag vet att jag försökte gå i skolan i varje fall. Jag visste då att jag var skolpliktig, det visste socialförvaltningen också med det struntade man i. Socialförvaltningen visste också att jag behövde stöd, trygghet… och det visade man genom att fosterhems placera mig i:
Stubinen (Akut och utredningsenhet)
Hemlins (fosterhems placering med extrema religiösa egenheter)
Althins (fosterhems placering där jag ombads byta namn för att ”passa in” i familjen)
BUP Västerås (LVU’ad för att ”ta reda på vad du vill/behöver”-utredning)
Tallbackens Behandlingshem (Om nu livet inte kunde bli så mycket mer otryggt, osäkert och om man nu inte kunde känna sig mer oälskad, obetydlig… så blev det just resultatet av detta behandlingshem), MEN Socialförvaltningen… ja eller en av mina före detta socialsekreterare har nu i efterhand erkänt att ”gud vad vi gjorde fel med dig”… och vart är min ersättning?
Det är ju bara hela mitt liv som är förstört som jag desperat försöker rehabilitera mig själv i. En av socialcheferna mötte jag för några år sedan, hennes reaktion var ”oj, lever du fortfarande? Jag trodde du var död för länge sedan”.
Jo tack, jag är död. Jag försöker desperat att leva med blir motarbetad. Jag försöker att inte bli placerad i fack, i åtgärder som inte leder någonstans. Jag vill ju leva. Vill inte leva på FK för resten av mitt liv. Vill få uppskattning, förståelse. Att någon lyssnar.
Åter till mitt möte idag… under mötet frågade jag FK hur många som tagit livet av sig på grund av denna föränding… hon svarade att det fanns ju den här ”kvinnan i dalarna” som media hade uppmärksammat. Jag frågade henne hur många fler det var, som media INTE uppmärksammat… det hade hon inget svar på. Hon kunde heller inte svara på om detta skulle bli bättre för mig… eller om det bara skulle ge mig mer ångest än vad jag redan har. Hon kunde inte svara på… om det finns någon sätt jag kan försöka tänka på så att detta kanske kan bli positivt för mig.
Efter mötet var över så gick FK och min stödperson och jag satt kvar en stund med min beteendevetare. Av någon anledning fick han helt plötsligt luft i lungorna och pratade mer än vad han gjort under någon av våra sessioner. Det han hade att säga var dock inte snällt, inte ens medmänskligt… han sa:
”Jag är besviken. Du gick tillbaka i din sjukdom och visade bara borderline beteende nu och jag är djupt besviken”. Dessutom påstod han att jag går till honom för att han inte tillåter mig att få den behandlingen som jag vill ha ?! Jag är förvirrad! Eh!?!
Han påstår att jag INTE suttit på session efter session, gång på gång och försökt påverka honom att remitera mig till fysioterapi. Enligt honom har jag frågat 3 gånger under över ett års tid och på den 3e gången gav han vika. Helt plötsligt betedde han sig som en svartsjuk partner som fått sitt ego skadat och började paj-kasta på mig. Detta är en person som jobbar på ångestmottagning, utbildad att INTE trycka ner en person i skorna. Jag menar, räckte det inte med att jag var helt förvirrad och knäckt av informationen som min FK-tant hade? Räckte det inte med ångesten jag haft i flera månader över detta? Räckte det inte med att jag redan fällt tårar? Att jag är rädd? Osäker?
Jag förstår inte, är jag inte värd att få leva, eller i varje fall få försöka leva utan allt för mycket motgångar i systemet? Är det meningen att man ska bli så här enormt motarbetad? Är det ett lott-system? Har man tur nog att få rätt kontakt, rätt behandlare, rätt husläkare… då kan man gå hur långt som helst, men bor man på fel sida om stan, i fel stad, fått fel husläkare tilldelad, fått fel FK-tant… då sitter man där jag sitter… där många fler än jag sitter… utan fallskärm, utan hjälp, utan rättvisa… och alla de som jobbar med detta stämplar ut klockan 17, går hem till sina familjer och skiter blanka fan i att jag dör i själen, att jag gråter just nu, de skiter i ansvar, ansvar läggs på andra. Bara jag inte går & tar livet av mig… för då blir det ju att någon måste vara ansvarig… men till dess… så är det MITT ANSVAR att överleva… med/i och omkring alla motgångar.
Det som är jobbigast… är;
”Du som är så söt och utåtriktad, du kan väl inte ha några problem?!”.
Att;
Jag är talför, jag är verbal, formulerar mig vettigt, skriker inte, anpassar mig så gott det går, är förstående, väntande… och jag VET att om jag skar mig, om jag tog ett rakblad och rev upp hela mina handleder… DÅ skulle jag få mer hjälp, folk skulle lyssna… och vilket budskap sänder det?!
Jag har skurit mig, inte idag, det var flesta år sedan… men jag har gjort det… många gånger. Jag vet att folk lyssnar mer då, tar saker mer på allvar. Men varför?
Jag VÄGRAR att skära mig mer, för jag vill leva… men snälla, snälla… måste det vara så sjukt svårt att få försöka leva? Måste jag bli straffad för saker jag inte gjort?
Det är inte mitt fel att jag blivit sexuellt utnyttjad, det är inte mitt fel att jag blivit slagen, mobbad, omkringflyttad, utkastad. Jag försöker bara göra det bästa av situationen, jag försöker rehabilitera mig i motgångar, jag försöker leva… och inte en enda dag har mina förövare: mina mobbare, de sexuella predatorerna, Socialförvaltningen, Psyk, Försäkringskassan, REGERINGEN tagit på sig något ansvar, gett mig ersättning, inget för sveda och värk… och tro mig… varje dag gör ONT!
Men alla de ovan nämda… stämpar ut vid ett klockslag och hämtar ut sin lön… medans jag inte har råd att ens skaffa mig den utbildningen eller rehabiliteringen jag behöver, de sover inte med mardrömmar, de letar inte igenom plånboken för några extra slantar till mjölk. När nästa dag börjar så har dom glömt mig… och nästa dag någon annan.
Jag lyckas på nå konstigt vis ändå kämpa, vet inte vart jag får den extra energin ifrån. Många jag träffat säger att jag borde vara död, att jag borde vara någon narkoman som tagit överdos för länge sedan. Visst kanske borde det vara så…
Jag har aldrig tagit tabletter på det viset… på psyk vill dom att jag ska ta anti-depp medicin… men jag vill inte, vågar inte. Jag vill inte bli en grönsak som inte känner glädje eller sorg, som har en slags slentriansk vardag som bara flyter på.
Som Karin Boye skrev, ”Ack, låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång, så jag rör vid verklighet i ont som i gott, och låt mig vara still och vörda vad jag ser, så detta får bli detta och inget mer. Om av det långa livet en enda dag var kvar, då sökte jag det vackraste som jordelivet har”.
Jag får inte leva, riktigt!
Men jag vill, jag vill!
”She is like the wind” spelar i mina hörlurar och jag gråter, jag vet inte vart jag ska vända mig, vet inte vart mina fötter trevandes kommer landa på härnäst. Allt jag vet är vad jag vill, men kan inte ensam ta mig dit. Om nu allt ÄR mitt fel… förlåt! Det känns som att det är mitt fel… att jag har väl mig själv att skylla som var söt nog att bli sexuellt förgripen på, mitt fel att jag blev slagen, hotad. Mitt fel att jag blir placerad i förvaring av myndigheter. Mitt fel, bara mitt fel alltihop! Förlåt, FÖRLÅT! Men det är FAAAN INTE MITT FEL !!! Men inte är det en enda som säger förlåt till mig… inte en enda själ.
”Förlåt att jag våldtog dig, så du nu är rädd för alla män, så du inte vågar lite på någon.”
”Förlåt för att jag slog dig, så du nu ryggar för en kram, så du nu blir livrädd när någon går i närheten av dig när du går ut.”
”Förlåt att jag inte lyssnade på dig, så du nu tvivlar på dig själv, misstror din omgivning och stänger dig inne för världen att uppleva.”
”Förlåt att jag rånade dig, så din trygghet nu är bortflugen, att du nu inte vågar lämna ditt hem för du vet inte om dina saker är kvar när du kommer hem.”
Att förklara känslor i ord är inte lätt, att förklara så ni förstår på riktigt hur det är… jag vaknar varje morgon och önskar att hela mitt liv varit en jobbig dröm.
Jag har hört att man ångrar att jag föddes, jag har hört att jag kostar samhället pengar, jag har hört att jag tar upp resurser, jag har hört att det är ju ”bara” att ta sig i kragen och bli som alla andra… men jag är inte som alla andra, jag är sårad, trasig och ensam.
Om ”alla andra” skulle få min sargade själ… bara för en dag… skulle självmordsstattestiken öka katastrofalt.
Jag gör det absolut bästa jag kan, och lite mer än så… straffa mig inte mer.
Jag kämpar redan.
Jag kämpar för mitt liv!
