Ensamhet
Ensamhet
Hon är ensam.
Inte ensam på det viset att det inte finns några andra.
Andra finns det ju massor av. Både omkring henne och vid hennes sida.
Ensamhet, tvåsamhet, mängdsamhet… oavsett mängden av andra så finns hennes ensamhet.
Hon saknar närhet. Beröring. Uppskattning. Omtanke. Man säger att man aldrig kommer lämna henne. Man säger att hon är älskad. Man behandlar henne inte alls som man säger. Det sägs att hon är det vackraste på denna jord. Ändå gråter hennes själ. Det sägs att man tar hand om henne så ömsint man bara kan. Ändå smärtar hela hennes kropp. Mot falska löften ger hon sitt allt. Blottar sin själ. Stjälper ut ur hennes bägare. Varje liten droppe av hennes liv utforskas och används. Hon lämnar allt. Blottar allt. Hon offrar allt. De löftena hon fick förläggs i glömskan. Inte i hennes glömska. I deras glömska. Allt hon ger verkar blända deras möjlighet att se löftena som gavs henne.
Sorgset ser hon ner i marken och sparkar undan lite grus från marken där hon står.
På knä kommer hon aldrig att stå, bedjandes efter löftena som gavs. Aldrig i livet att hon kommer be om vad som gavs till henne utan förbehåll. Kuvad. Kuvad skulle hon då vara. Att be om det som är hennes egna. Eller är det inte det? Är det inte hennes? Hade hon varit ett företag så hade hon kunnat skicka alla löften på inkasso.
”Härmed inkasseras löfte om evig kärlek”.
”Härmed inkasseras löfte om massage på de ömma fötterna”.
”Härmed inkasseras löfte om omtanke”.
”Härmed inkasseras löfte om trohet, ärlighet och glass med chokladsås”.
Hon är din mamma, din syster, din bror, din mormor, din kusin, din sambo, ditt husdjur, din allra bästa vän, din trogna.
Julbordet står dukat. Köttbullar som hon rullat själv. 128 stycken. Prinskorv på silverfat. Janson, likaså den hemlagad. Skinkan står i ugnen. Inte den färdigkokta, utan den som är rå. Senap och ströbröd gör den gyllenbrun. Den kokta potatisen ångar stolt i mitten av bordet. Stark senap, sill i alla dess smaker, lax, smör och bröd.
Allt står på bordet.
Du njuter av vad du ser att du snart ska få smaka. Dofterna sprider sig genom hela huset. Du känner hur din hunger bara blir starkare och starkare. Satt vid långsidan på bordet börjas det läggas upp på tallriken… en sån… och en sån… några sånna… och lite av det där.
Så, nu är tallriken full. Glaset med julmust är fyllt upp till bredden. Mmm, va gott! De sista tuggorna tar emot… men åååh så gott det är… gaffeln glider ner i den sista köttbullen. Du tuggar den sakta och sväljer tungt den sista biten.
Efter maten är det Kalle… du och de andra samlar er i soffan framför tv’n. Ensam står hon kvar i köket. Plockar undan från bordet. Blötlägger och diskar disken. Ni ropar från tv-rummet,
”Det börjar nu”.
- Ja, jag kommer snart.
Har en enda tanke gått igenom din hjärna om att hon slavat för dig? Att hennes axlar skriker av smärta? Hennes fötter pulserar av ömhet. Att du tagit och tagit… utan att ge något tillbaka. Utan att ens fundera lite över hur mycket det måste ha krävts av henne att åstadkomma allt du nyss njöt av. Vissa saker ger hon givetvis av egen fri vilja. Utan att ett löfte getts henne. Men vore det så mycket begärt att ge henne utan att du själv måste ha något? Vore det för mycket begärt att bara lyfta hennes börda i någon sekund?
God Jul!
