"Boken" Kapitel 3
Den sista sekunden
Ibland står man där…
Man vet att det är den absolut sista sekunden innan något kommer att förändras för alltid.
Den sekunden är längre än alla andra. Som ett vitt, tungt snötäcke hindrar vårens framfart… så ligger den där. En sista snöboll, en sista chans.
Hur många gånger har du inte stått där? När du precis sagt orden som förändrar allt, när du slängt på luren… DÅ när du vet… vet helt säkert… att det där vita, tunga snötäcket just gav vika för våren.
Snön förlorade slaget… du förlorade.
Våren har inte plats för vintern… du får godmodigt stå där tills våren gett vika för sommaren… tills sommaren gett vika för hösten… men när det blir din tur igen… då är du ensam där.
Årstiderna lämnar spår i din kalla kropp.
Du är ensam… precis så ensam som du fasat för att vara.
Visst, fåglarna sjunger på vintern också… men inte i sådan kör som förr… inte med samma styrka.
Det blir svårare och svårare att hitta ljus… dagarna blir kortare… och mörkret sänker sig över din ensamma själ.
Som en snögubbe blev du skapad… när det töar är det ingen som hjälper dig att återskapa lagren av snö som smälter bort… du blir magrare och magrare.
Vem vill vara vatten värd?
Vatten… är livets skapare… men taget så lätt… ingen värderar vatten som guld.
Guld… skapar ytlighet… men hellre är man guld än vatten.
Hon smälter.
Dropparna av vatten, blandat med salt… rinner ner för hennes kropp.
Men det är ju bara vatten.
Om dropparna hade varit guld… då hade alla brytt sig om när dom faller.
Alla hade de försökt att fånga hennes droppar. Säkert hade de också försökt få henne att fälla fler.
- Tur att det är vatten ändå då.
Nu sitter hon där. Rannsakar sitt liv in i minsta detalj. Hon är precis som en gruva… fylld av vatten, men också av guld. Guldet finns där bara man är villig att gräva.
90% vatten, 10% guld.
Hon har så många gånger försökt visa sitt värde. Försökt hitta sitt egna guld och visa det.
Vissa… ser kattguld, andra… ser guld men inser inte vad som hittat.
När den sista sekunden är där…
När allt är för sent…
När väggarna i gruvgångarna fallit ihop, när snön smält… när hon gått så långt som hon bara orkar… först då inses hennes värde.
På hennes viloplats snöar det… droppar av vatten faller… droppar värda guld.
Den sista sekunden, sista chansen…
tick,
tick,
tick…
nu är det för sent!
Varför gjorde du inget? Varför försökte du inte ens? Såg du inte guldet?
